Kära dagbok!

Ja... så började iaf JAG mitt skrivande när jag var yngre. Hjälp, börjar räkna balåt o kommer fram till att det är över 40 år sen jag började skriva dagbok. Vad tiden har flugit iväg men å andra sidan... vad mycket jag har varit med om, hunnit med en massa när jag tänker på de nästan 50 år som jag funnits till.

Nu för tiden heter det inte att man skriver dagbok... man bloggar. Kanske då eg inte samma sak som att skriva i en bok som du kunde låsa o gömma undan. För vem då kan man undra... småsyskon ex, jag har tre. Två systrar födda -62 och -65, sen har jag en lillebror född -70. Mamma min har alltid varit en ganska nyfiken person, är det ännu mer idag, på gott o ont. Det var många ggr som man såg att någon bänt isär pärmarna o tjuvläst mina rader. Det är skillnad när man som nu skriver på nätet. Lösenord är värre att klura ut och här blir det liksom ett annat sorts skrivande. Inte bara vad man gjort under dagen utan mer ens tankar o allmänt flummeri. Nu talar jag enbart om mig själv.

Kanske ska presentera mig... Susanne, idag gift med Patric. Jag har med i boet en dotter, Sara 31 år. Patric har inga egna barn, han är född -73 så yngre än jag o som man kan räkna ut endast 5 år äldre än Sara. Jag har varit gift två (2) ggr tidigare och har bara positiva o härliga minnen därifrån. Ja, nästan iaf... vi skilde oss inte pga bråk för detkan jag stolt säga att jag har bråkat aldrig med mina män. Vi har haft olika åsikter (gud sig förbarme annars) men vi har aldrig blivit så förbannat rasande så att det blivit bråk. Handlar nog om att det inte uppstått några skäl till att starta gräl osv. Brukar skoja till det nät folk får höra att vi inte bråkar... finns inga skäl, Patric lyder så bra ändå... *blinkar o flinar gott*

Jag kommer från en arbetarfamilj... mamma jobbade inom restaurang en tid men mest inom sjukvården, långvården, som vårdbiträde som det hette då. Pappa kom från Lappland till Stockholm när han var 16 år, började på posten o var där till pensionen... inte många som jobbat på samma arbetsplats i 49½ år. Rent otroligt! Nu är de båda 67 år (fyllde i sept, 14 dgr emellan) och det var väl tänkt att de skulle njuta av livet o varandra när pensionen kom. Det har de gjort till en del men så kom dråpslaget som förändrade deras, o även oss andra, liv för alltid. Hösten 2001 fick mamma vet aatt hon hade en blodcancersjukdom... myolom, benmärgscancer. Den är obotlig men man kan förlänga livet m olika behandlingar. Det första man täner på är ju benmärgsdonation men tyvärr kan man inte göra det i mammas fall. Cellgifter, kortison, neurosedyn o andra behanndlingar. Ingen av dem är helt smärtfria även om man ofta tar tabletter men biverkningarna... huvva. Mer om mamma senare. Kan säga så här att nu har hon, sen ca ett år sedan, fått sitta i rullstol vid förflyttning, även den minsta bit, samt är i ganska bedrövligt skick... vi väntar på att hon ska få påbörja en cytostatikakur men en svår infektion i benet/under höften gör att de inte kan börja förrän infektionsvärdet (CRP) ligger där de vill ha det.. lågt, väldigt lågt. Mamma har just heller inga trombocyter, ska helst ligga över 300... mamma har 6 (sex).

När jag var 16 år träffade jag en kille som "charmade brallorna av mig", som man brukade säga. Jobbade i en konstbutik på en turistort... väldigt välbesökt, orten alltså men inte speciellt många tittade in hos mig fast jag välkomnade in dem m ett varmt leende. Det satt ofta två killar på kullen utanför... tisslade (jojomensan, killar kan de med) o tittade hela tiden åt mitt håll. Det tog en stund men sen vågade de sig ner till mig. Jag var lite intresserad av den kortare som skulle visa sig vara lillebror till den långa långhårige o med enbart en jeansväst på överkroppen, säkrast att säga att han hade jeans för övrigt... hahaha.

De kom under veckan o sen blev det bara den äldre som kikade in ofta ofta. Vi började träffas o snart förstod vi att vi var kära. Jag hade gått ut grundskolan o gymnasiet väntade till hösten. Ville bli tandsköterska FAST jag var livrädd för tandläkaren... det var ju borren o allt det som "gjorde ont" som jag hatade. Hamnade lite tokigt o valde att lämna den linjen för att börja ny... nåt strulade så jag började tänka på andra utbildningar... hade alltid gillat människor, att åka bl o ville bli 18 snabbt så jag kunde ta körkort. Pappa hade inte körkort, han hade aldrig behövt. Gick så bra att ta buss o t-bana till jobbet. Mamma blev hemmafru då brorsan var liten. Jag gick mellan- och halva högstadiet i Adolf Fredriks musikklasser så jag fick åka buss o senare även pendeltåg (som kom 1970).

Bilmekaniker... det var väl näst intill identiskt med tandsköterskan. Rotar runt i gapet på folk/bilar... hehehe, nä så roligt var det inte... håller med. Men fordonsmekanikerlinjen sattes jag upp på till hösten därpå o jag hittade et toppenställe att vara under vårterminen. En bilverkstad ca ca 45 min färd hemifrån. I början var det lite blickar o undran om jag verkligen kunde vara nåt att ha. Gick bredvid servicemekanikern... jättekul o spännande för inte hade jag kollat under en motorhuv någon gång. De flesta ungdomar som tänkte på att li bilmek hade ju mekat m farsan o kunde redan köra menicke jag. Lärde mig dock snabbt o snabbt... det gick det ute på vägarna när jag o Einar var ute m bilarna som just hade kommit från fabriken. Idag älskar jag att åka fort men inte så som vi gjorde... man är ju mamma o mormor ju... o maka/dotter, så sant.

När jag började på hösten hade det tillkommit en sak som gjorde det extra besvärligt... speciellt med blåstället jag hade. Jag var med barn! Midsommarfirandet resulterade i en liten tjej, född i mars... Sara :)

Slutade efter några månader, hade fruktansvärt ont o dessutom var det inte läge att ligga m magen i vädret under bilarna.. hehehe.

Flyttade hemifrån i november -77, jag o Saras pappa blev sambos men det skulle visa sig att vi inte kunde leva ihop... en dansk skalle mitt på mitt näsben under nyårsafton satte P för ett fortsatt liv m honom... ojojoj, mig sätter man sig inte på. Hemma i lägenheten den stunden det hände var det flertal förstummade gäster varav en kille, som dessutom var kompis till en kompis, hjälpte mig med allt... ambulans mm. Kvicknade till innan jag blev bortförd o kunde säga en mening t mitt ex... "När jag kommer hem på söndag sk adu  vara ute härifrån", detta var på fredagen. Han o hans mor + syster stod o packade när jag o pappa kom dit. Såg att hans mor la ner mina vacrkra nya lakan jag fått i julklapp av mamma o pappa... jag tänkte, ta skiten bara du försvinner. Han är oxå nåt vi återkommer till men från det Sara var ett år har han inte hört av sig på alla dessa år. Hon har sett honom o hört av sig ett par ggr men trots träff har han inte hållit kontakten vid liv.

Drar inte upp make ett o två... kommer säkert att vidröra sen. Det var bra killar båda två.

Min hälsa tar jag oxå sen, är förtidspensionerad pga svår smärtproblematik (ej fibromyalgi) samt synskadad (gula fläcken ..) pga multipla hjärninfarkter i början av 2007.

15+17januari 2007... 070707... 17 januari 2009 samt 25 februari 2009 är datum som är extremt viktiga för mig (förutom förstås Saras födelse!!).

Träffade Patric via nätet på en helt vanlig pratsida, ingen dejtingsajt som är så vanligt att besöka... förlovade oss på Mallorca, en resa som vi fick i förlovningspresent (!!) av min dotter... helt otroligt, o Patrics första charterresa (han har rest mycket ute i vida världen men aldrig charter). Vi gifter oss på tvåårsdagen av vårt första möte... t o m "samma" tid! Helt underbart :)))))))

Höjden av lycka var när Sara berättade att jag skulle bli mormor... beräknad nedkomst februari -09... en månad efter bröllopet. INGEN bröllopsresa, sa Sara... tänk om Mini kommer tidigare.  EN dag tidigare kom han, hehehehe. Vi har ännu inte kommit iväg på någon bröllopsresa men det har vi tillgodo s a s... kommer ju nya saker ivägen så att det skjuts upp men vi har hela livet på oss att resa.

Snacka om att det blev liiiite längre än jag tänkt men va sjuttsingen... Om ni ska följa med i min vardag så måste ni prackas på lite basfakta.. o tro mig... detta var ingenting. Jag har rättat mig, tagit bort o gjort om... flera timmar har jag suttit o skrivit. Älskar att skriva, älskar ord... en del kommer att bli galna på sättet jag avslutar meningar å... dessa förbannade punkter kommer de att väsa... tror jag iaf. Ni kommer att vänja er annars finns det väl en UT-knapp här ånstans. Förresten, detta var min debut i bloggvärlden... har ingen aning om hur mn gör, kanske tabbar mig men ha tålamod, gamla o nya vänner. Nu har jag så ont att jag knappt vet hur jag ska ta mig upp från kontorsstolen... brukar funka såååå bra så. Är hungrig... varit slarvig, inte ätit något idag... jaaaa, jag ska :))))

Tack, du som läst... välkommen åter, risa gärna eller lämna en rad om du vill. Bara roligt! Varm kram i vinterkylan! (älskar snö o kyla)

Hej då dagboken.... *fniss*